Förvirrad och orolig..

Image via Wikipedia

Hej på er!

Var länge sedan jag skrev något i bloggen nu och känner det är dax att skriva av sig lite. Tillägnar inlägget till en ny sajt jag hittat, Terapisnack.com. En väldigt intressant och bra sajt för alla med någon form av psykisk ohälsa. Den har säkert funnits jättelänge men jag har inte direkt letat speciellt mycket efter sådana sajter senaste åren. :/

Jag började med att skriva ett inlägg där i forumet Borderline då jag tror jag har det men min psykolog är tveksam till det. Och ja, visst, det kanske är så att jag inte har det! Men vad är det i så fall som jag känner så otroligt starkt kring ensamheten/singellivet?

Ni som följt min blogg eller läser äldre inlägg i bloggen förstår nog att jag bör skriva inlägg i ett helt gäng av forumen på Terapisnack. Men jag måste väl börja med någon sak i taget antar jag.

Nu till det som rubriken på inlägget handlar om kanske?

Ja jag är förvirrad för jag vet inte vart jag skall börja vad gäller att förändra mitt liv? Finns säkert ett 20-tal saker som jag bör ändra på för att må bättre. Jag vill ju må bättre men allt blir så överväldigande att det hela tiden slutar med att jag inte gör något alls istället. Sen vad gäller oron så handlar den mycket om hur svag jag börjar känna mig! Under säkert 1.5 – 2 månaders tid att jag ätit jättedåligt. Ibland kan det gå tre dagar innan jag äter något. Jag känner ingen hunger och ingen lust att äta alls.

Dessutom så har jag ju tappat orken att laga mat pga att jag äter för dåligt och inte får någon direkt energi. Så jag äter mest ICA Pizza och annat skräp när jag inte får mat av min mamma. Jag har gått ner 10kg hitills på mitt matslarv och visst det är väl bra på ett sätt då jag låg på 20-25kg övervikt innan det. Men det är ju inte ett bra sätt i längden för att gå ner i vikt! Och jag tror det drar ner muskelmassan en hel del eftersom jag känner mig så extremt “klen” nu. Sen är det väl till viss del ekonomiskt att jag äter dåligt med, att jag anser jag inte har råd att äta ordentligt. Dock skulle jag nog ha det om jag gav sjutton i skräpmaten och läsk och annat skit, så varför gör jag inte det?

Jag vet i många fall vad jag behöver göra för att må bättre men jag kan inte få mig själv att ta tag i det!? Och de gånger jag tar tag i en sak så håller det ett par dagar och sen är jag tillbaka i samma vanor igen!! Skitdrygt!! Jag VILL  ju må bra igen! Ha ett liv som alla andra!

Jag tror dock att Terapisnack-sajten kan hjälpa mig en del och jag hoppas det finns kunskap där som kan leda mig på rätt väg igen. Verkar i alla fall finnas både kunniga experter där samt trogna användare som försöker hjälpa till så gott det går. Jag har även svarat på en del andras inlägg och bloggar där, känns bra att kunna hjälpa till själv med!

En av de saker som ger mig extrem ångest just nu är att jag knappt orkar ha barnen alls! Jag skall ju egentligen ha dem varannan helg men nu de två senaste gångerna har det bara blivit över en enda natt och sen är jag slutkörd?! Visst min son är så pass gammal att han kommer hit själv då och då, men dottern känns det som jag förlorar kontakten mer och mer med.

Dessutom har mitt ex (barnens mamma) hittat en ny kille. Visst jag borde vara glad för hennes skull men det funkar inte! Jag mår skitdåligt nu varje helg då jag vet att han är hos henne. Jag tänker massa tankar som bara får mig att må sämre och sämre men ändå kan jag inte sluta med dem. En av anledningarna jag tar så hårt på att hon träffat en ny är att jag sett henne som en “sista utväg” att gå tillbaka till om jag inte hittar någon ny. Men jag vill ju inte ha henne egentligen?! Och jag vet hon bara känner massa negativt om mig numera med så.

Ja det finns miljoner problem i mitt liv känns det som och jag lever varje dag som en zombie som gör samma misstag om och om igen men är totalt oförmögen att ändra beteendet. Känns verkligen som jag går ner mig mer och mer, måste vara så nära botten det går snart! En stor del handlar ju om att jag måste börja tänka mer positiva tankar och lägga de negativa åt sidan men inte ens det har jag lyckats nåt vidare med.

Jag har ju fått lite ändrad medicin sen jag var på psyk. Lyrica har jag nästan slutat helt med nu och tar var tredje dag eller vid behov när jag mår extremt dåligt. Atarax + Sobril fungerar rätt så bra tycker jag med. Sen så väntar jag på tid från Hälsocentralen så jag kan få en blodtrycksmätare på mig under ett dygn för att se om jag behöver medicin mot blodtrycket. När blodtrycket är under kontroll skall jag troligen få testa Concerta istället för Strattera, hoppas det fungerar ännu bättre! Dock tycker jag Stratteran varit bra för mig hitills förutom det höga blodtrycket då.

Skall försöka börja blogga oftare och hänga massor inne på Terapisnack, så får vi se om jag kan komma på rätt spår med mitt liv igen. :/

Läkarbesöket på psyk

Tjo på er läsare! (om jag har någon kvar?)

Känner jag skriver alldeles för sällan numera och skall försöka skärpa mig och skriva oftare igen!

Idag har jag varit på läkarbesök på psyk. Mailade kuratorn där i förrgår för jag har kännt jag mår så dåligt och hon ringde upp mig igår. Och jag hade då sådan tur att läkaren fått ett återbud idag, annars skulle jag fått vänta flera veckor till innan jag fått komma dit. ^^ I alla fall ligger mitt blodtryck på 180/104 vilket ju är alldeles för högt! Så inte konstigt jag mått som jag gjort senaste veckan. :/ Hon sa jag genast skulle åka till min familjeläkare och få ta blodprover etc där samt få någon blodtryckssänkande medicin.

Jag åkte till Sätra Hälsocentral och fick rätt snabbt träffa en annan läkare där som bokade in mig på ett besök imorgon bitti hos min familjeläkare. Sedan kommer jag få fasa ut Lyrican, dels för jag inte trivs själv med den men även för att psyk inte tycker så bra om den medicinen. Istället skall jag äta Atarax 2 tabletter 3 ggr dagligen. Jag skall börja redan ikväll med att ta bort Lyrica som jag brukar ta på kvällen och bara äta den på morgonen i en vecka. Sedan skall jag äta varannan dag, var 3e dag, var 4e dag och sedan sluta med den helt. Är det så att jag känner att Atarax inte är tillräckligt så kan jag ta Sobril som “tillskott”. (skriver detta detaljerat för jag inte själv skall glömma allt hon sa)

Jag kommer även få byta ut Strattera mot Concerta, men först måste jag få ner mitt blodtryck. Strattera ger mig ju även enormt mycket kraftigare svettningar och det är väl även den som påverkar mitt blodtryck. Jag tycker ju att Strattera hjälpt mig mycket vad gäller fokus/koncentration, men det är inte värt dessa jobbiga biverkningar som jag fått. Så jag hoppas Concerta ger en bättre effekt och mindre biverkningar.

Däremot Sertralin skall jag fortsätta äta och den känner jag ju hjälper mig sen jag fick höja dosen till 200mg från 150mg. Får väl dock se hur det går med Atarax istället för Lyrica, vill ju inte behöva äta massa Sobril heller då den också är beroendeframkallande.

Vad gäller Sara som jag skrev om i förra inlägget så vet jag inte vad som hände men något gick snett i alla fall. Hon hörde inte av sig alls på tre dagar när hon var i småland. För mig är det konstigt om man är intresserad och tycker om någon!? När hon kom hem så skickade hon mig ett meddelande på facebook att hon tyckte jag var för beroende av någon samt för sjuk?! Detta efter att jag skickat henne 1-2 mess om dagen och funderat vart hon tagit vägen eftersom hon inte ens hörde av sig när hon sagt hon skulle det! Efter hon skickat det messet på facebook gick hon genast offline. Jag försökte då både smsa och ringa henne men hennes mobil var avstängd.

Vid ett tillfälle när jag ringde henne så sas det “Personen du söker sitter i telefon.”. Jag försökte igen strax efter men då var telefonen avstängd igen?! Lämnade meddelande på telefonsvararen i rätt irriterad ton. Jag ville ju ha en förklaring om varför hon betedde sig så konstigt och fick det att låta som att det var mig det var fel på. :S Jag försökte under ett par dagar få kontakt med henne men det gick inte. Sen får jag ett sms från henne som säger “Du är sjuk och jag är rädd för dig. Lämna mig ifred”…..WTF?!? Visst jag kanske låtit irriterad mot henne, men att hon skulle ha anledning att vara rädd för mig är ju skrattretande rent ut sagt! Jag är snarare för snäll! Jag kanske kan bli arg, visst, men aldrig elak och ta till våld för det! Jaja, så efter det skickade jag henne ett snällt mess och sa att hon knappast hade någon anledning att vara rädd för mig och att det är upp till henne att höra av sig när hon tänkt över detta om hon vill fortsätta. Det har nu gått en vecka utan att jag hört av henne så jag har avskrivit henne helt nu! Skum tjej!

Hade kunnat blivit något verkligen bra med henne så det är ju väldigt synd. Önskar jag kunde säga att det är hennes förlust, men även jag sitter ju kvar med min ensamhet som är enormt jobbig just nu! Detta var ytterligare en anledning att jag skrev till psyk. Jag skrev även med att jag alltså tycker det är skitjobbigt att vara ensam och att det känns som jag verkligen behöver en tjej i mitt liv. Det känns liksom som att halva jag fattas så länge jag är ensam. Saknar all kraft som jag får av kärleken, och den skulle jag verkligen behöva för att få ordning på mitt liv.

Sen är det detta med min inaktivitet om dagarna som blir bara värre och värre. Jag ligger i sängen och tittar på tv-serier eller film hela dagarna. Ibland tar jag mig upp till datorn och spelar lite. Mycket mer än så gör jag inte. Jag går inte ut speciellt mycket och jag har ingen ork att hålla greppet om städning och allt hemma. Allt slackar efter nu! Dessutom har jag förlorat nästan all aptit och ätit bara mellan 500-800 kalorier vissa dagar. Jag skall ligga runt 1500 kalorier om dagen. :/

Så allt detta gör såklart att jag mår sämre än jag gjort någonsin i mitt liv! Dock har jag inte haft några fler självmordstankar än. Men det är lite därför jag känner att det måste ske radikala förändringar i mitt liv och jag behöver psyk som hjälp till det. Skulle dock även behöva hitta en flicka som kan se mig för den jag är och inte bara för en “sjukling”.

Till helgen skall jag egentligen ha barnen men jag är tveksam om jag kommer klara det som jag mår just nu. Får ta två helger i rad sedan istället eller nåt. Såvida inte medicin mot blodtrycket som jag bör få imorgon gör en väldig förändring i mitt mående. Dock så har jag ändå hemmet som är i kaos att ta tag i så fort jag känner att jag orkar med det.

Ja det är väl ungefär de nyheter som finns i mitt liv just nu, mest skit!

Skall försöka blogga igen snart!

Diagnos!

Image via Wikipedia

Nu var det rätt länge sedan jag bloggade och det har väl hänt en hel del…

Kan börja med en uppföljning på lite av det jag skrev om i förra inlägget…

De två tjejerna jag skrev om i förra inlägget blev det inget med någon av dem (oväntat?). Och de förändringar jag skrev om i förra inlägget har även de lyst med sin frånvaro (också oväntat?). Jag lever på samma sätt varje dag, sitter fast i den onda spiral jag befunnit mig i under många år nu. Vet inte vad jag skall kunna göra åt det?

Nu till nyheterna…

Jag har haft ett nytt möte med min psykolog som håller i utredningen. Jag hade förväntat mig att detta skulle vara ett av två återstående möten med honom. Men i slutet på mötet sa han att han var osäker vad gällde min diagnos och att han skulle ta upp det i sitt team och diskutera saken och sedan återkomma till mig per telefon. Det gjorde han några dagar senare och berättade resultaten;

Jag har troligen haft ADHD när jag var yngre men att det nu ser mer ut som jag har ADD, dvs hyperaktiviteten är borta. Vad gällde Borderline så ansåg han inte att det gick att utreda för tillfället då en del symptom tydligen kan vara samma som vid ADHD? Vi skulle återkomma till Borderline vid ett senare tillfälle om det behövdes. Nu väntar jag bara på en tid till läkaren på psyk som skall gå igenom mina mediciner och se vilka eventuella förändringar som skall göras. Så skönt det gått framåt i alla fall, dock hade jag ju önskat jag kunnat få svar på Borderline med. ^^

Sen hade jag (tro det eller ej) en dejt i torsdags! Det var en tjej som heter Sara jag träffade och vi hade det väldigt trevligt och det kändes bra! Det var hon som skrev till mig på dejtsajten jag är medlem på cirka en och en halv vecka innan vi träffades och vi fick väldigt bra kontakt! Dock åkte hon till småland redan på fredagen och kommer hem imorgon. Men det är sagt att vi skall ses igen imorgon men är lite osäker på det just nu om jag skall vara ärlig… Inte hört av henne sen i förrgår vilket jag tycker är lite konstigt beteende när man uttryckt att man tycker om någon.. Så vi får väl se vad det blir av det i slutändan. :S Ändrade status på facebook till “I ett förhållande” för jag kände verkligen så efter vi hade träffats och jag fick intrycket att det var så hon också såg det. Men nu har jag dolt statusen tills vidare då jag är aningen förvirrad just nu över vad hon känner och vill egentligen.

Mår mest allmänt skit idag! Inte för Sara egentligen utan för en helt annan sak som jag inte vill skriva om här i bloggen. Har aldrig känt mig så nere som jag gör just nu! Kan inte äta och kan knappt fokusera på att skriva detta inlägg. Mådde egentligen lika igår och i förrgår med av samma anledning. Spenderat all tid i sängen mer eller mindre, gråtit en hel del osv. Jag hoppas problemet kommer till en positiv lösning, annars vet jag inte hur jag skall gå vidare!

Jaja var en liten uppdatering om läget iaf, orkar inte skriva mer nu…tillbaka till sängen och glo i taket…

Ljusare tider?

Ja sista månaderna har varit allt annat än härliga. Jag har inte alls mått bra och som jag skrev i förra inlägget så fick en händelse den senaste helgen mig att må extremt dåligt. Kanske var det droppen som behövdes för att tvinga mig till förändringar? Jag hoppas på det i alla fall. ^^

Idag har jag väl i alla fall mått ganska skapligt, eller ja igår med tanke på att jag skriver detta inlägg nu och klockan är 03.09. Jag har tänkt en del över bland annat händelsen i helgen och bestämt mig för att lägga den bakom mig och försöka skapa en bättre framtid! Jag har mått dåligt länge nog nu och det kan egentligen bara bli bättre nu…

En sak som just nu känns lite spännande är att jag faktiskt fått lite kontakt med två tjejer som båda skulle vara av intresse för mig. Den ena tror jag det finns ganska goda chanser med, den andra något mindre chans kanske. Men det ger mig hopp i alla fall! Och om jag skall kunna vara tillsammans med någon, kanske inom en rätt snar framtid, så måste det ske en hel del förändringar i mitt liv.

Jag har lite idéer hur jag skall lägga upp förändringar och så, men lär skissa lite mer på det. Jag lär ju ta en eller ett par saker i taget annars kommer det aldrig att gå. Det jag tror jag skall börja med är i alla fall dagliga promenader, varje dag! Men även att försöka få i mig mer regelbunden hälsorik kost och vitaminer. Och att dricka mycket mer vatten! Det blev tre saker men det kanske jag skall klara av att börja med.

Sen verkar det ju som jag fått min skuldsanering godkänd då mamma fått en förfrågan angående en skuld jag har till henne, där hon skall bekräfta att det belopp jag angett stämmer. Jag är inte helt säker men rätt så säker på att den gått igenom i alla fall, eller kommer gå igenom. Det skulle vara otroligt skönt att få bort skulderna, framför allt studieskulden och hyresskulden! Då har jag möjligheten att få en annan lägenhet om jag skulle vilja och/eller att börja studera igen kanske.

Sedan ringde min psykolog som gör utredningen upp mig idag efter ytterligare en påtryckning via mail till en kurator på psyk som också är involverad i mitt ärende. Jag fick en tid redan på fredag för mitt andra besök. Hoppas det flyter på sen efter det och inte drar ut så mycket på tiden som det gjort nu mellan besök ett och två. Skulle vara skönt att få diagnoserna klara och att få träffa överläkaren och få ordning på medicineringen…

Jag kommer kanske att åka på deppsvackor igen, eller det är jag övertygad att jag kommer. Men jag ska banne mig uppåt nu, steg för steg! Känns som det händer lite saker nu och det är en skön känsla.

Samtidigt går mina tankar till någon som jag vet inte mår så bra just nu. Men jag hoppas hon kan finna tröst och råd i mina ord och även hon må bättre framöver! <3

Anledningen att jag skriver detta inlägg så sent är för att Totte hälsade på en sväng idag och blev kvar rätt sent. Dessutom så drack vi massa kaffe. Jag har försökt somna sedan ca 02.00 men gav upp efter en timme och bestämde mig för att blogga och surfa mig trött.

Kostnaden att vara psykiskt sjuk.

Jag är inte direkt på bra humör när jag skriver det här inlägget. Känner mig ledsen och gråter för 3e gången på en månad, jag brukar annars aldrig gråta…

Detta är min helg med barnen då jag har bara varannan helg nu eftersom jag mått så dåligt en tid. Dock har jag nu fått ett totalt sammanbrott pga vissa händelser som sker denna helg. Jag känner av blodtrycks-problemen som jag haft till och från…det verkar skjuta i höjden när jag har extrem ångest/deppression. Jag känner mig yr och alldeles skakig och orkar ingenting.

Så barnens mamma var precis och hämtade barnen då jag inte klarar dem när jag mår så här dåligt! Känns jättejobbigt att må så dåligt att man inte ens orkar med sina egna barn! Jag fick ju höjd dos Sertralin när jag var till akutpsyk för ett par veckor sedan, men det verkar inte hjälpa mycket. Jag äter även mer Sobril än jag egentligen vill göra men det är det enda som kan lugna ner mig i alla fall lite. Men inte ens Sobril rår på mitt mående just nu.

Jag önskar jag kunde skriva fritt om händelserna denna helg men då det involverar någon annan så vill jag inte skriva riktigt vad det handlar om. Men i slutet är det min ensamhet det handlar om och den känns så jävla jobbig just nu!!! Jag är med på 3 olika dejtsajter varav en är en betalsajt. Skrev häromdagen till ca 50 personer totalt, EN ENDA av dem svarade mig ens. Och den som svarade var bunden till sin hemstad pga delad vårdnad precis som jag så det är ju en omöjlighet ändå.

Varför ska det vara så förbannat svårt som kille att hitta någon som tycker man är värd att i alla fall lära känna? Jag har inte skrivit något om mitt mående i presentationerna på dessa sajter och har bara skrivit positiva saker…så varför finner inget något intresse?! Jag är i så stort behov av närhet och kärlek för att kunna få ordning på mitt liv och må bättre, men det verkar totalt omöjligt.

Jag orkar inte med denna ensamhet! Och att umgås med vänner är ingen lösning heller för det tar ändå inte bort saknaden att ha någon att älska. Jag behöver hitta någon snart annars kommer jag aldrig må bättre. Har jag ingen vid min sida så får jag inte ork och kraft att klara upp allting oavsett om jag träffar psykolog etc. Saknaden tar all min kraft och jag kan inte tänka annorlunda heller. Så har inte jag Borderline då vet jag inte vad det är för fel på mig…

Det kanske inte här helt lätt att ingå ett förhållande eller dejta någon som har mina problem. Men å andra sidan så tvärvänder mitt mående om jag har någon att älska och som älskar mig, det vet jag det gör. Jag vet hur mycket jag orkade sist jag var riktigt kär, det var som ett nytt liv, men det blev aldrig nåt i slutändan.

Nä jag mår nog sämre än jag någonsin gjort i hela mitt liv just nu :’(

Vart ska man börja?

Känner verkligen att det är hög tid att försöka göra ändringar på livet. Men i vilken ända skall man börja? Det finns ju i stort sett fler saker att ändra på än som är bra egentligen. :S Så när man väl bestämt sig att det är dags så skiter sig allt bara för man blir yr i skallen när man försöker fundera ut i vilken ordning man skall göra saker. :S

Lyssnar på en ljudbok just nu som heter “Lev Enklare” som bland annat tar upp det här med att ändra sin livsstil för att må bättre. Men problemet är ju att det finns inga böcker/ljudböcker som hjälper någon med psykiska problem, adhd etc att få nåt ordning på sitt liv. Sen är ju allas förutsättningar olika, men de flesta har i alla fall en del förutsättningar såsom ett jobb, vänner, stöd, ekonomi osv. Men jag vet inte om jag tycker jag har några förutsättningar alls egentligen…

Det är ju liksom svårt att sysselsätta sig när man är ensam i stort sett jämt och det är även svårt att hitta motivation att ta tag i saker när man inte känner att man har något stöd från något håll egentligen. Många som har psykiska problem upplever ju det här med att fler och fler av ens vänner drar sig undan, slutar höra av sig, är upptagna jämt osv. Jag trodde nog aldrig att det skulle ske mig riktigt men det känns som det gjort det. De flesta vänner (inte alla än) får jag jaga om jag vill umgås med dem, de ringer aldrig till mig längre. Vad leder det till då? Jo att man känner sig icke önskvärd eller tråkig/jobbig som vän. Då slutar man själv till slut jaga dem också och därigenom så minskar ens vänkrets och stöd.

Jag vet inte om jag kan tycka jag har stöd någonstans ifrån egentligen. Visst jag har några vänner att umgås med, men det blir liksom inte så mycket stöd inom den vänskapen utan mer umgås som vanligt liksom. Min mamma vill jag inte berätta mer än nödvändigt för då hon har mycket med sitt eget liv och även hon psykiska problem. Mina syskon har också väldigt mycket med sina egna liv. Och visst, jag begär inte att någon skall steppa in och få ordning på mitt liv heller, men det är svårt att göra det helt på egen hand.

Psykologen har jag fortfarande inte fått min andra tid till. Dom skulle skynda på det pga sist när jag var till psykakuten och pga de självmordstankar jag haft som återkommit. Jag blev förvånad att jag fick komma så pass fort på första mötet men undrar verkligen vad skynda på betyder i deras värld då det verkar ta längre tid än när de inte visste de behövde skynda sig. :S

Städningen av hemmet och disk/tvätt med mera har ju fallit efter en längre tid. Lyckas bara ta tag i nåt när det är absolut jättekris på något, allt annat blir liggande. :/ Har ju även haft en del problem med hjärtklappning och känt mig konstig i bröstet senaste tiden. Trodde ju att det var medicinrelaterat och det blev ju bättre när jag sänkte Stratteran. Men det var nog mest ett sammanträffande bara då det kom tillbaka och jag prövade sänka Stratteran ytterligare ett hack. Men denna gång hjälpte det inte. Att det känns konstigt i bröstet beror nog på högt blodtryck som jag fått, men varför jag fått det i sin tur vet jag inte just nu. Troligen stress/depp-relaterat…

Nä usch det känns som hela det här med utredning och allt drar ut på tiden nu och jag lever som i ett pausläge. Får ingenting utfört, inget känns roligt att göra och mer eller mindre noll livslust. Jag behöver få hjälp nu känner jag och inte om flera månader till! :/

Jaja blev ett väldans dravel detta inlägg, men några kanske orkar läsa det iaf.

Jourpsyk

Image via Wikipedia

Mailade idag kuratorn på allmänpsykriatiska öppenmottagningen för jag mår så dåligt. Det dröjde nog inte mer än max 1 timme så ringde hon upp mig. Jag hade beskrivit i mailet att jag mått sämre och sämre de senaste veckorna. Dels har jag ju fått högt blodtryck, 172/100, vet inte om det gör att jag känner mig konstig i framför allt bröst och mage, det liksom spänner. Sen har depressionerna blivit mycket värre senaste tiden med. Aptit saknar jag nästan helt och har noll ork att städa, diska, laga mat eller nåt annat. Jag mest ligger som en kolli i sängen och gör ingenting.

Jag har prövat att på egen hand minska ner mediciner, dragit ner Sertralin från 150mg till 100mg och Strattera från 100mg till 80mg. Men det har inte direkt förändrat mitt mående och jag är rädd att depressionerna blir ännu värre av att jag sänker Sertralinet.

Men i alla fall så sa kuratorn att hon skulle försöka snabba på så att jag får komma till psykologen igen så snart som möjligt. Sedan efter jag är klar hos psykologen, troligen efter två besök till, så kommer jag som avslutning på utredningen att få träffa överläkaren på psyk för bedömning av mina mediciner och framtida åtgärder. Men det ligger ju ett antal veckor fram i tiden och hon kände precis som jag att jag behöver hjälp snabbare än så. Så hon ringde och fixade en tid åt mig på Jourpsyk, till en läkare där. Så jag hoppas han/hon kan förändra något i mitt liv till det bättre.

Jag har inte riktigt känt samma meningslöshet som för någon vecka sen, då allt kändes tråkigt. Men jag känner mig enormt ensam, både på vänsidan och vad gäller kärleken. Det känns skitjobbigt! Vad gäller vännerna så är det väl i stort sett bara Totte som lägger energi på att träffa mig, de flesta andra ringer knappt längre ens. Vill jag umgås med någon av de andra så måste nästan alltid jag ta kontakt med dem vilket känns lite tråkigt. Känns liksom inte som de vill umgås med mig. Men det är ju lite så med de troliga sjukdomar som jag har, att folk drar sig undan för det är jobbigt att umgås med en.

Men mest av allt saknar jag någon att hålla om, att somna brevid och att vakna bredvid på morgonen. Jag har ingen energi för nåt som det är just nu, så hur skall jag hitta kärleken när jag inte orkar leta? Inte direkt så att tjejer kommer och plingar på min dörr…

Usch, gör jag nåt annat än skriver tråkiga, negativa inlägg i den här bloggen? Fast å andra sidan så är det ju lite av det som bloggen är till för, för mig att skriva av mig all skit i. Så den som läser får liksom göra det på egen risk!

I alla fall, när jag hade barnen sist så skulle jag ha dem onsdag till lördag. På torsdagen fick jag ett psykiskt sammanbrott. Jag fick sådan enorm ångest som jag aldrig känt förr. Det kändes som barnen inte får göra annat än se sin pappa ligga i sängen och må dåligt. Visst jag tvingade mig så gott jag kunde att göra nåt med dem och att gå ut lite. Men det kändes absolut helt fel mot barnen att dom skall behöva se mig så här.

Så det blev så att deras mamma fick hämta dem på torsdag kväll. Jag hade fullt sjå att hålla tillbaka tårarna tills de hade gått. Sen grät jag i omgångar resten av den kvällen, mer än jag någonsin gråtit förr. Det som är konstigt är att jag knappt kunnat gråta under många år nu, tror medicinerna blockerat stora delar av den känslan som gör att man gråter. Jag mådde bättre efter jag gråtit, känns som jag fick ur mig lite av all den smärta jag bär inom mig. Kanske är det delvis pga oförmågan att gråta som jag kommit att må så enormt dåligt. Även om jag skrivit massa här i bloggen och öppnat mig så mycket jag kunnat så har det ändå inte känts som jag fått ur mig tillräckligt.

Och då jag inte har någon att dela livet med så är det svårt att prata av sig med någon också. Men det är lite av det som Hanna har blivit för mig, någon att prata av sig med, och det har lättat en hel del på tyngden som jag bär omkring på. Det har också känts betydelsefullt att jag fått ta del av hennes liv och problem. Och att jag kunnat hjälpa henne med råd och bara stöttat henne. Det har känts som jag gör nåt meningsfullt i alla fall.

Jag kan säga att många problem som Hanna har ska inte en 14 år gammal flicka behöva gå igenom! Jag tänker inte skriva något om dessa problem i bloggen eftersom allt vi säger till varandra stannar oss imellan. Det har blivit lite så att vi blivit psykologer åt varandra och försöker klura ut lösningar på den andres problem. Men främst så stöttar vi varandra otroligt mycket! Tack för det finns människor som du Hanna!

Uppjagad…

Image via Wikipedia

Känner mig på högvarv inombords och vet inte varför. Nog för att det blir så rätt ofta för mig men känns starkare än förr. :/

Känns som jag jobbar häcken av mig fast jag sitter still, undra på man blir slut utan att göra nåt. Lär nog ta en sobril så det lugnar ner sig i mig. Vet inte varför det är såhär, känns verkligen som det blivit värre senaste månaderna. Lika när jag ligger ner så värker det i vaderna ibland fast jag inte gjort nåt. Känns som hela kroppen jobbar på högvarv fast jag ligger still. Det är verkligen jättejobbigt! Oroar mig att jag säkert åkt på fibromyalgi precis som mamma. :/ Det är dock mycket mer vanligt på kvinnor än män så jag vet inte. :S

Känner mig även uttråkad nästan hela tiden. Vet inte varför det känns så. Inget känns vidare roligt fortfarande heller utom när jag umgås med någon.

När jag har barnen här kan jag sitta och spela lite eller något, men så fort jag är själv känns det som jag hamnar i nåt viloläge och inte kan göra nåt vettigt alls. :S Är väl därför jag har svårt att ens ta mig för att blogga med. Känner liksom ingen lust att egentligen sitta vid datorn.

När jag surfar är det mest för att läsa nyheter och olika bloggar och det gör jag numera nästan enbart på telefonen. Önskar jag haft en surfplatta till det som är lite större men jag tycker de är för dyra för den funktion som finns i dem. Sjukt att man får en skaplig bärbar billigare än en surfplatta egentligen, denna jäkla hype som gör att de kan ta saftigt betalt för saker som inte är i närheten värt priset…

Men i vilket fall, detta gör ju att jag sällan har en anledning att sätta mig vid datorn längre. Ångrar som fan jag sålde den nya bärbara dator som jag hade. Jag har en bärbar nu men den är väldigt kass och blir varm så man svettas ihjäl när man använder den.

Usch jag vet verkligen inte vad jag skall ta mig till med mitt liv?! Känns som jag gör noll vettigt men klarar heller inte av att göra någon

ändring i stort sett för jag vet inte vart jag skall börja och hur jag skall bära mig åt för att ha orken att fortsätta med alla de ändringar som måste göras. Jag har ju gjort en lista här på bloggen över ändringar som jag vill göra, den ligger under fliken “Livets lista” i toppen på bloggen. Den är lösenordsskyddad men vem som helst kan få lösenordet om de vill. Läs mer om det på fliken “Lösenord?”

Har gjort en liten städlista på min whiteboard över saker som behöver göras. Har gjort en del av den listan men nu känns det tvärstopp igen med

ork och lust att göra något. Jag vet att det mest logiska vore att tvinga mig själv att fortsätta med listan, men det tar emot så grymt att jag får massa ångest och bara mår skit om jag försöker tvinga mig. Usch, önskar livet vore lite enklare!

Den 14-åriga flickan jag skrev om för några inlägg sen pratar jag fortfarande väldigt mycket med. Känner att det är en positiv glimt i mitt liv i alla fall. Visst hon är väldigt ung, men verkligen väldigt klarsynt och intelligent! Hon har gett mig annorlunda syn på många problem jag känner jag har och driver på mig att göra s

aker. Sen känns det även bra att bara ha någon att prata med, minskar ensamheten en hel del! Känns också bra att kunna hjälpa henne så gott jag kan när hon har något bekymmer. Hanna heter hon förresten, använder väl namnet i fortsättningen om jag skriver nåt om henne. ^^

Nä nu måste jag gå och sänka mitt varvtal…

med ett par Sobril, skriver mer sen kanske

Rullar fram…

Image via Wikipedia

Ja just nu känns det nästan så. :S Åt godis på samma sätt som jag alltid äter godis, vräker i mig tills jag mår illa.

Ångrar mig varenda gång jag köpt och ätit godis och ändå gör jag om samma misstag gång på gång. Men det är ju lite mitt livs historia det, att upprepa felaktigheterna gång på gång på gång…

Var till läkaren idag och fick förnyat recept på alla mina mediciner för hon kunde inte se jag hade några gamla recept liggande. På apoteket såg de dock gamla recept på de flesta och de fick jag ut på istället för på de nya. Komiskt att de inte kör samma system på apoteken som landstinget har tillgång till när de skriver elektroniska recept. :S I vilket fall hämtade jag ut mediciner för typ 3000 kr denna gång….tack och lov för frikort säger jag!

Fick även ut nya Sobril mot mina jobbiga ångestattacker som jag får till och från. När jag får dem så ligger jag annars bara i sängen och gör ingenting en hel dag typ. Tänder inte ens lampor hemma då. Sobril är ju direktverkande mot ångest/depression men även starkt beroendeframkallande. Förr har jag varit extremt försiktig med att äta sådana eftersom jag inte vill bli beroende, men nu tänker jag….hellre beroende av Sobril än må skit! Men jag äter inte Sobril ens varje dag så tror inte jag kommer bli beroende i vilket fall. Tänker dock ta 10mg (2st) när jag känner jag börjar må väldigt dåligt för jag tycker inte längre jag får direkt nån effekt av 5mg.

Usch ja, dessa mediciner…undrar om jag någonsin kommer kunna må så bra att jag kan sluta med dem? Ärligt talat tvivlar jag starkt på det. =/

Sista månaderna har jag inte mått nåt vidare alls egentligen. Känner mig mest så förbannat ensam! Försökt på alla sätt jag kan för att hitta någon att dejta men det är fullkomligt omöjligt vart jag än försöker. :S Ändå skriver jag inget om mitt mående eller nåt när jag presenterar mig. Fattar inte varför det ska vara så svårt? Jag vill inte gå direkt in i nåt seriöst förhållande men jag skulle ha ett starkt stöd om jag hade nåt i alla fall under min återhämtning.

Ensamheten tar över allt känns det som och det är väldigt svårt att försöka reda ut livet när det är det enda som känns hela tiden! Har inte jag Borderline så undrar jag verkligen vad det är jag har? Jag menar alla föds med ett behov av närhet men det känns som mitt behov är 100 ggr starkare än andras och jag mår apa när jag inte kan få närhet. Och nej, barnens närhet underlättar tyvärr inget…jag behöver närhet av en flicka för att må bra! Inte hela tiden, men då och då skulle jag må bra av att ha någon att börja bygga ett nytt liv tillsammans med…

Jag ska försöka börja göra andra ändringar i livet som jag behöver göra. Sen får vi väl se om de lyckas eller inte. Bara utredningen kommer nånvart så kanske jag får medicin som är effektivare mot mina problem och rätt sorts terapi. Men just nu händer det inget med utredningen vad det verkar. Varit på ett möte och skulle få en kallelse till nästa efter de hade pratat med min bror. Men min bror sa ifrån då han inte tyckte han kunde svara rättvist på frågorna, vilket jag förstår! Men sen har jag inte hört ett ljud till efter det…Antar de får ringa min mamma och ta frågorna med henne istället. Men jag vill in på nästa möte nu så det känns som det rör på sig och inte står helt stilla. =/

Har i alla fall tänkt skriva ett inlägg eller en sida här i bloggen med alla förändringar jag känner jag behöver göra i mitt liv och sedan skriva inlägg med uppdateringar om hur olika saker går att förändra. På så sätt kanske jag känner en motivation att verkligen hålla i ändringarna. Vi får se om det kanske blir bakom lösenord men i så fall är det bara att maila mig och berätta lite vem du är för att få lösenordet…inte hårdare än så. Inte bara kompisar som får det såklart utan vem som helst, vill bara ha lite översikt vilka som läser en del inlägg. Får se om jag fixar med detta imorgon kanske.

Pengar Piller Psykvård

Image by Thomas Rockstar via Flickr

Har som alltid fastnat i något. Suttit nu och läst massor på Aftonbladets särskilda granskning av psykvården i Sverige, den kallas “Pengar Piller Psykvård“. Finns många hemska historier där och en del lyckliga med. Intressant att läsa andra historier om psykvården dock och jag funderar om jag skall skriva lite om min där med. Dock tror jag att jag vill vänta tills efter jag fått en diagnos färdig i alla fall.

Hemskt att läsa självmordshistorierna där dock som folk skrivit om dem som de förlorat. Det som kan ses som bra att läsa det är dock att man själv kommer på bättre tankar att inte välja den vägen själv. Som någon där skrev så är det ju under tiden för depression man känner att man vill ta livet av sig, ingen fullt normal frisk människa skulle ju göra det. Så jag måste försöka hitta en väg mot ljuset och lyckligare tider igen på något sätt.

För närvarande så är jag ju i en period där jag har extremt svårt att hitta något att göra om dagarna som känns roligt. Till och med träffa vänner, spela spel och sådant jag alltid tyckt varit roligt tar emot att göra numera. Vet inte varför jag känner så men jag skulle gissa på att det är tristessen av att ha gått hemma i 6 års tid och gjort samma saker hela tiden som gör det.

Det är ju mycket det som gjort att jag tappat all livslust med. Att inget känns roligt. För vad är ett liv helt utan nöjen? När jag var på första mötet med psykologen som gör utredningen så ställde han bland annat en fråga om jag tyckte saker kändes tråkiga nu som jag förr tyckt varit roliga. Så antar det har med hela sjukdomsbilden att göra med.

Skulle varit till läkaren idag för ett nytt läkarintyg men det sket sig. Åt en pizza igår som var allmänt salt och torr. Senare på kvällen fick jag ont i magen och under natten har jag även kräkts. Idag är magen skaplig men det svider fortfarande. Sista gången jag åt pizza från det stället! Lär försöka ringa imorgon om en ny läkartid. Det tar emot lite eftersom dom alltid låter så sura numera för jag missat flera olika tider där. =/

Förhoppningsvis skall jag väl få träffa psykologen igen under nästa vecka eller nåt. Kuratorn från psyk ringde igår och var i full färd att jaga rätt på min bror för att ställa en del frågor till honom om hur jag var innan 7 års ålder. När det är gjort så skulle jag få en ny tid enligt psykologen.

Har dock funnit en liten ljuspunkt i livet som jag nog inte kunnat tro förr. Fick kontakt med en flicka på en dejtapp i mobilen som enligt appen var 18 år. Jag sa det var definitivt i yngsta laget för mig. När vi pratat ett tag så sa hon att hon egentligen bara var 14. Det går inte att sätta en lägre ålder än 18 i appen. Men av någon konstig anledning så har vi fått en jättebra kontakt och pratar nu via sms om allt möjligt. Det känns bra att kunna ge henne råd i hennes problem och ha någon att prata med om allt möjligt. Hon verkar väldigt smart för sin ålder och har flera gånger styrt in mig på bättre tankebanor.

Så från att letat en ny flicka så har jag fått en vän på 14 år som gör mig på bättre humör. Nya vänner är inte fel det heller. ^^